Dagen då Stella kom till världen

Nu har lillskruttan hunnit bli en vecka gammal, och vi kan inte föreställa oss ett liv utan henne. En vecka har gått sedan allt det här hände...

Måndagen den 26 april 2010
Vaknar strax efter kl. 2 av vad jag automatiskt tar för en jävlig förvärk - går upp och tar en alvedon och försöker lägga mig igen. Men värken ger inte med sig, den kommer med 5 minuters mellanrum och sakta börjar jag förstå att det nog verkligen är på riktigt.
Äter frukost och jobbar på med andningen här hemma, ringer förlossningen vid 4 och redan då är vi välkomna in om vi kände för det. Dock kände jag inget behov av det, klarade mig utmärkt med att andas och att vagga med höfterna.

Väcker till slut Johan runt 5, så att han ska hinna vakna till liv och äta lite frukost han med. Vi tar en dusch och han masserar mitt ryggslut under värkarna, rena himmelriket! Äter frukost nummer två efter det, och nu börjar det bli lite mer tryck i värkarna, 3-4 minuters intervaller. Ringer förlossningen igen och förvarnar om att vi snart är på gång in. Bilresan in till Västerås var ingen höjdare, att sitta stilla under värkarna var inget jag föredrog kan jag säga trots att vetekudden var med.

Kommer in till förlossningen runt halv 8, får ligga med CTG en stund och blir även undersökt. 4 cm öppen - vi skulle få stanna! Dock så avtog värkarna något när jag låg där, så vi blev ivägskickade på en liten promenad. Promenerade i det underbara vårvädret och fikade lite på serveringen, åter igen ingen höjdare att sitta still. Vid varje värk fick jag resa mig, och ganska snart så bestämde vi oss för att ta oss tillbaka till förlossningen. Tror att klockan är närmare 10 när vi är tillbaka och blir visade till vårt förlossningsrum. Pratar lite smärtlindring med barnmorskan, och bestämmer att jag än så länge klarar mig bra med rörelse och andning så jag får ett gåbord som jag kan hänga på. När klockan närmar sig 11 ber jag om lustgas, blir snabbt en mycket bra vän.

Lustgas, vetekudden och gåbordet fungerar riktigt bra, men trots det vill jag ändå testa att bada - mest för att jag är en badkarsjunkie. Ligger och plaskar i närmare en timme innan vi tar oss tillbaka till förlossningsrummet. Klockan börjar närma sig 14, och eftersom jag tycker att värkarna känns lite mer i ryggen ber jag om akupunktur. Dock glöms det bort mitt i allt med skiftbyte osv, och det dröjer ett tag innan det väl blir av.
Runt 15 så får jag akupunktur, vet inte om det gjorde så mycket nytta eller om det var Johans massage i kombination med nålarna som hjälpte. Skönt var det i alla fall! Fortsätter jobba på med andningen i lustgasmasken och rörelse, även om det börjar bli jobbigt.

Kl. 16.37 undersöker dom mig - fullt öppen och vattnet går! Skalpelektrod sätts då det visar sig att lilltjejen bajsat i vattnet. Än är det för tidigt att krysta, Stella står högt upp och behöver även rotera innan det är dags. Nu börjar den riktigt jobbiga biten, det trycker på rejält över blygdbenet och hopplösheten smyger sig på. Får en pilatesboll som jag sitter och skumpar på, står vid gåbordet och hänger över ryggstödet på sängen - allt för att hjälpa gravitationen på traven så att säga. Börjar känna krystimpulser, men det är fortfarande alldeles för tidigt.

Vet inte riktigt vad klockan är när vi äntligen påbörjar, vad jag upplever det som, den evighetslånga krystningen. Hänger över sängryggen, ligger på sida och hamnar till slut i gynställning. Har lite svårt att hitta exakt var jag ska pressa på, så BM trycker med sina fingrar för att visa. Enligt Johan blir jag rejält otrevlig här, själv har jag inget minne av det. BM skrattar och säger att hon vet att hon är jävlig, men att det är för min skull.
Här börjar värkarna avta, så de sätter värkstimulerande dropp för att få fart på allt igen.
Med hjälp av Johan och personalens pepp så jobbar jag på, och snart känner jag hur Stellas huvud står och spänner precis vid slidmynningen. Personalen har under hela tiden smort mig med olja, hållit våtvarma handdukar mot underlivet och även sprayat bedövningsspray - allt för att minska risken för att gå sönder som var en av mina stora rädslor.

Kl. 21.26 kommer hon äntligen - vår efterlängtade, älskade Stella! 52 cm och 3950 gram.
Från start till mål tog det ca. 19 timmar, de längsta och smärtsammaste timmarna i mitt liv men med tanke på den underbara individ som kom var det värt allt slit!